Jovisst var det så! Benjis armbåge hade gått ur led, så doktorn fick vritt tillbaks den. Det var inte kul att va mamma just i den stunden och hålla i sitt barn som skrek av smärta! Fy sjutton. Då är man inte så tuff längre. Tur att det gick rätt så snabbt ändå och det tog inte lång tid efteråt förrän Benji var uppe och sprang och viftade glatt med båda armarna. Stackars lille hjärtat! Sån himla otur han har. Nu får det räcka med allt som har med doktorer att göra! 

 

Nu ska jag avnjuta av min första kopp kaffe som jag ännu inte har hunnit.